Syskonen Johansson, åtta till antalet, växte i slutet av 1800-talet upp på gården i Halltorp i norra delen av socknen, ca halvmilen nordväst om Tvärskog. Föräldrarna var Johan och Maria Gustafsson. Johan var barnfödd på granngården i Mosstorp (f.d. Grattes gård) och i samband med giftemålet övertog han Halltorp 1:5 och 1:8. Där föddes inom loppet av elva år de åtta syskonen Carl, Adolf, Ida, Viktor, Anna, Gerda, Hulda och Ingeborg. Alla nådde vuxen ålder, men inget av syskonen gifte sig. Det fattades inte friare, men det blev liksom inget av med det hela. Syskonen uppfostrades ganska strängt, men det var inget ovanligt på den tiden. Samtliga var glada, trevliga, intelligenta och händiga och ett gott parti för vem som. Å andra sidan gick det inte an för vem som helst att komma med friarstaven till Halltorpsgården. Johan Gustafsson ansågs förmögen och partiet skulle vara därefter.
På den tiden var det vanligt att unga pojkar och flickor fick "tjäna" dräng eller piga i någon grannby och på det sätter komma ut i "vida världen", lite undan föräldrarnas vakande blickar. Men inte så syskonen Johansson. De uppfostrades hemma men gick naturligtvis i skolan. Pojkarna först hos "Höka-Dama" (som bodde i jordkula ca 800 meter norr om gården) och sedan i folkskolar men i övrigt stannade de hela livet hemma på gården och skötte det som behövde göras utan några större åthävor. "Håller ni bara ihop, så klarar ni er alltid" hade föräldrarna förklarat, och det rådet lydde verkligen syskonen.
Fr. vä: Viktor, Gerda, Anna, Karl, Ingeborg.
Ida och Adolf bodde i Mosstorp vid denna tiden. Förmodligen omkring 1919.
Syskonen Johansson arbetade på gården, men dräng hade de naturligtvis också, och han gjorde grovjobbet. Under kriget höggs t. ex. mycket ved, som såldes med god förtjänst, det mesta avverkade drängen.
Jordbruket hade syskonen sin speciella inställning till. Av någon anledning bröts det t. ex. knappast någon sten på Halltorpsgården, trots att tegarna var små och "smålandssteniga". Det var annars en mycket vanlig åtgärd bland lantbrukarna på den tiden för att förbättra åkermarken och höja avkastningen.
Ladugården rymde 18 kor, men de hade sällan mer än 10. Hästar hade de knappast alls. De körde med oxar långt in på 30-talet. Och skulle de åt kyrkan fick det allt vara en säker och lugn dragare, för ingen av syskonen hade någon vidare hand med hästar. Det var bl. a. en av anledningarna till att äldste sonen Carl tidigt, redan 1923 skaffade sig bil, en A-Ford, som han bl. a. använde då han skulle till Nybro för att torga gårdens produkter: smör och ost men också utsäde av bl. a. vickerblandsäd.
Karls körkort utfärdat 1923
Väl i Nybro skulle han handla också. Han satte en ära i att pruta och var väl känd för att inte säga ökänd bland Nybros handelsmän. De höjde därför priserna lite extra då Carl kom, för att sedan kunna sänka dem och på så sätt tillmötesgå den prutande halltorpsbonden. Carl var nog den mest färgstarke av syskonen. Han deltog inte så mycket i gårdens sysslor, utom då det var extra hektiskt vid slåtter och skörd. Hans håg stod till affärer och förtroendeuppdrag. Auktionsförrättare, kommunalpolitiker, kyrkorådsledamot och nämndeman var några av de titlar han kunde välja bland, men nämndeman var han bara till namnet. Väl vald till förtroendeuppdraget fick han aldrig åka till Södra Möres tingssaga i Vassmolösa för sina systrar. Orsaken till det förbudet är det ingen som vet. En gång i sin ungdom hade han velat åka till Amerika, där han hade en barndomsvän, som han brevväxlade med, men som hans syster Ida sa på gamla dar: "Vad skulle han dit om. Han hade ju allt han behövde här hemma." Carl blev så besviken för att han inte fick åka, att han inte åt på en hel vecka.
Två av syskonen, Adolf och Ida, flyttade faktiskt hemifrån någon gång under 1:a världskriget, men bara till faderns föräldragård i Mosstorp, som de övertog efter sin farbror, sedan denne avlidit.
Mosstorp (f.d. Grattes gård)
Längst till vä: Ida, längst till hö: Adolf. De i mitten okända.
Adolf utbildade sig till tröskmaskinist i Eskilstuna, där man byggde de ståtliga tröskverken och han tjänstgjorde som maskinist i Halltorp-Österhults tröskbolag i många år och dessutom brukade han tillsammans med Ida Mosstorpsgården. Hos syskonen Adolf (eller Adel, som man sa'), och Ida var umgängesformerna något ledigare än i föräldrahemmet. Adel tyckte t. ex. mycket om att spela priffe och plockkasino. Dessutom var han en hängiven jägare och på vårarna smög han på hällmarkerna runt Halltorp för att njuta av tuppaspel (tjäderspel).
Tredje brodern, Viktor, var den tekniska begåvningen i syskonkullen. Han servade alltid Carls bil och sålde för övrigt cyklar av märket Mode. Cykelförsäljningen upphörde så småningom, sedan Viktor fått konkurrens både från Långaström och Tvärskog. Halltorp låg lite för avlägset för att kunna möta den hårdnande konkurrensen. Men det var inte bara tekniska prylar Viktor intresserade sig för. Han var en mästare att i trä tillverka redskap och nyttosaker som behövdes i lantbruket eller i hushållet. Han gav den färdiga produkten en sådan elegans och smidighet att det svårligen gick att hitta dess motsvarighet. Trots att Viktor inte hade körkort körde han Carls bil då och då (även efter Carls död!) men inte längre än till kvarnen i Långaström för att mala ett par säckar säd, precis vad som rymdes på bilens pakethållare.
Adolf Adolf (vä.), Viktor (hö.)
Flickorna Gerda, Hulda, Anna och Ingeborg är mera anonyma. Anna var den som framför allt skötte djuren och Ingeborg hjälpte Carl med bokföring och kassaredovisning i samband med hans auktioner. Om Carl var mycket ekonomisk, för att inte säga snål, var flickorna mera "govilla", särskilt Ida, som satt med i fattigvårdstyrelsen som enda kvinna. Genom detta sitt engagemang. fick hon insyn i en värld, som sannerligen inte präglades av det lugna och på sitt sätt avspända liv som levdes på Halltorpsgården. Förmodligen var det hennes erfarenheter bland de sämre lottade sockenborna, som gjorde att hon 1963, som siste överlevande i syskonkullen, bestämde sig att inrätta en stiftelse med ändamålet, att bistå gamla, fattiga, sjuka och lytta i Mortorps församling, sju år före sin död, då 97 år gammal.
Granne i söder låg Fattiggården, som samtidigt var centrum för skatteuppbörden. Fattigvårdsstyrelsens ordförande hade sitt kontor på andra våningen och hit fick bönder och andra ta sig, när de skulle betala in årets skatt.
Det säger en del om huvudändamålet för skatteintäkterna, men ger också en antydan om att man då ännu inte helt lämnat självhushållet och naturbetalningen.
Så småningom flyttades ett av husen på fattiggården ner till Tvärskog och upphöjdes till kommunalhus. Efter att på 60-talet några år ha fungerat som skola och omklädningslokal för ishockeyspelarna byggdes det om och är nu Tvärskogs bygdegård.
Salen på övervåningen, rummet har kvar sin inredning och med flera fotografier på syskonen Johansson.
Familjegraven på Mortorps kyrkogård.
